måndag 29 mars 2010

Skrivglädje!



Idag utbrast en elev i 7A att jag skulle skynda mig att högläsa, för att de skulle hinna skriva i sina bloggar. Den svensklärare som hör sina elever spontant uttrycka den sortens uppmaningar, kan vara en nöjd och stolt lärare. Det är jag! Jag är uppriktigt glad för få befinna mig mitt i elevernas lustfyllda språkskapande. Ett skrivande som utgår från dem själva där bloggen med dess alla funktioner är redskap i en verktygslåda och där ungarna ser fram emot att börja snickra med ordval, meningsbyggnad, skrivregler, rubriksättning och passande bilder. Utifrån blogginläggen kan vi sedan i ett gemensamt lärande synliggöra varandra som skribenter, diskutera texttyp, innehåll, betydelsen av avancerade ord och ge varandra positiv respons. Heja Anton och hela 7A!

torsdag 25 mars 2010

Barn av våren!


Våren är min årstid! Jag föddes då, kanske har det någon betydelse i sammanhanget.

För en vecka sedan mötte jag våren i Malmö. Samma härliga känsla gav mig gårdagen i trakterna kring Falkenberg, trädgårdens gigantiska snöhög till trots. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, kanske doften av jord, fågelkvitter, ljuset eller den ljummare vinden men ETT vet jag och det är att jag upplever vårens sinnesintryck som starkare och starkare för varje år. Kanske är det så enkelt att jag uppskattar det mer och inte tar det för givet på samma sätt som ett barn gör. Är det något som hör åldrandet till?

Ett starkt minne från barndomens vårar har dock etsat sig fast och återkommer ungefär vid den här tiden, år från år. Ljudet av trätofflor mot asfalt och knastrigt grus. Det var lycka att kliva i årets nyinköpta och premiärhoppa långrep. Jag gillade hudfärgade bäst. Det gör jag än idag men de senaste åren har de fått stå tillbaks för blommiga. Årets tofflor är samma som fjolårets, av någon anledning slits de inte lika hårt längre. De står längst in i garderoben men ska snart plockas fram igen.

På Bergsvägen väntas också snart bergskörsbärsträdet blomma, i skirt rosa, det som jag fick av grannarna på trettioårsdagen.

Tiden går som bekant men det är ljuvligt att gå i väntans tider!

fredag 12 mars 2010

Silvergrå olivblad, gula citroner och en doft av lavendel.

Det har börjat klia i de gröna fingrarna. Snart är tiden mogen för ett besök hos farbror glasmästaren. Snön har varit tung för växthuset i år.



Förberedelserna innefattar också storstädning med kokande vatten, grönsåpa och rotborste. Alla parasiter ska döden dö! Inte så lustfyllda sysslor kanske, men desto mer tillfredsställande när det städat och klart.

Jag bläddrar i frökataloger och inspireras att självså men vet innerst inne att bildernas prunkande blommor, är av det utopiska slaget. Ett besök hos Ätradalens Trädgård, brukar göra susen men kan också innebära att jag kommer hemsläpande med
ännu ett träd, av gigantiska mått. Å andra sidan är fler träd bra för klimatet, som Johan Tell skriver i sin vackra bok, "Träd kan rädda världen". Kanske har, den gode Tejler tagit hem silverpäronträd, i år? Nordens olivträd skulle passa utomordentligt bra som en naturlig skugga utanför växthuset och som insynsskydd mot grannen med den mest välskötta trädgården i hela byn. Då skulle jag också kunna sörpla mitt kaffe i växthuset, utan känslan av att sitta i ett skyltfönster.

Idag ska jag besöka citron- och olivträdet, som under vinterhalvåret är på ferie, i nämnda grannes vinterbonade växthus. Kanske kommer en doft av citronblommor att överväldiga mig, när jag öppnar dörren. Finns det en starkare, härligare blomdoft? Jag ska också starta en övertalningskampanj riktat till gräsmatteklipparen i det Älvåsiska hushållet. Ett litet träd till, kan väl inte vara så bökigt att klippa runt om?


onsdag 10 mars 2010

Mobilfritt äventyr i arla morgonstund!

Ibland har jag fått frågan varför jag inte använder mobil. Svaret jag levererat har då ofta blivit, att jag inte anser mig oumbärlig. Nåväl, anser de flesta, en mobil måste man ju ha t.ex. om bilen skulle krångla och man blir stående på vägen. I de frågvisas ögon kan jag mig då upptäcka en skymt av idiotförklarande rädsla å mina vägnar - att jag dumdristigt skulle utgöra en fara för mig själv eller gudbevars för mina barn! "Jag blir väldigt sällan stående på vägen", brukar mitt svar lyda, (har faktiskt aldrig blivit det under mina 17 år som bilförare och skulle jag bli det, har ju ändå alla andra mobil).

Ända tills idag, då den nya lilla automobilen helt abrupt hade förbrukat sitt livselixir och inte förvarnat mig tillräckligt om sitt energifattiga tillstånd. Jag blev helt sonika stående på vägen, med mina belackares ord ringande i öronen. Vad skulle jag göra?

Eftersom avsaknaden av mobil alltså var total, beslutade jag mig således att knacka på i närmsta hus. Spännande! Jag hann som hastigast notera att den tillhörande trädgården säkert är ljuvlig i grönskande tider, innan en nätt liten tjej dök upp bakom husknuten. Denna trevliga och mycket hjälpsamma flicka, erbjöd sig att skjutsa mig till den närliggande macken. Där väntade hon tills jag hade tankat en dunk samt betalat för kalaset till mackkillen, som också var av trevlig art och tjänstvilligt lånat mig dunken.

Vi körde tillbaka, småpratade lite och snart var vi framme vid den lilla hungriga grå. Jag sa tack och hej till kvinnan som lånat en främling sin tid. Hon letade vidare efter sin bortsprungna katt och jag tankade, medan skolbussen susade förbi. Allt som allt tog det hela exakt 22 min.

Om jag hade haft mobil kan det ligga nära till hands, att jag något stressad ringt till min man Patrik, som då eventuellt blivit en smula irriterad men kommit till undsättning, sådär en 40 min. senare.

I sann stenåldersanda kan jag därför ihärdigt fortsätta att hävda mobilens onödighet och i det här fallet medmänniskors förträfflighet, äventyr i vardagen och nya möten.