Barn av våren!

Våren är min årstid! Jag föddes då, kanske har det någon betydelse i sammanhanget.

För en vecka sedan mötte jag våren i Malmö. Samma härliga känsla gav mig gårdagen i trakterna kring Falkenberg, trädgårdens gigantiska snöhög till trots. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, kanske doften av jord, fågelkvitter, ljuset eller den ljummare vinden men ETT vet jag och det är att jag upplever vårens sinnesintryck som starkare och starkare för varje år. Kanske är det så enkelt att jag uppskattar det mer och inte tar det för givet på samma sätt som ett barn gör. Är det något som hör åldrandet till?

Ett starkt minne från barndomens vårar har dock etsat sig fast och återkommer ungefär vid den här tiden, år från år. Ljudet av trätofflor mot asfalt och knastrigt grus. Det var lycka att kliva i årets nyinköpta och premiärhoppa långrep. Jag gillade hudfärgade bäst. Det gör jag än idag men de senaste åren har de fått stå tillbaks för blommiga. Årets tofflor är samma som fjolårets, av någon anledning slits de inte lika hårt längre. De står längst in i garderoben men ska snart plockas fram igen.

På Bergsvägen väntas också snart bergskörsbärsträdet blomma, i skirt rosa, det som jag fick av grannarna på trettioårsdagen.

Tiden går som bekant men det är ljuvligt att gå i väntans tider!